Det var årets teveögonblick. Clark, avsnitt 2, 17.40 in. Erik Danielsson från blackmetalgiganterna Watain som kåkfarare. Sen är det väl han från Opeth, och Stefan Sundström och några andra jag inte kan placera. Djupt gripande. Tårögd. Hedrad.

Dokumentären ”Underground Inc: The Rise & Fall of Alternative Rock” ligger på Staccs och är en gnällig historia. Otroligt många intervjuer med otroligt många band från the 90’ som alla verkar uppleva att the industry and the major record companies tog knäcken på dem – även band som mig veterligen inte låg på några himla majorbolag.

Skit var det med allt i alla fall. Och var det inte majorbolagen så var det knarket och var det inte knarket så var det att folk var dumma i huvudet. Nä, det var bättre i början när folk var squatters, sov i sina risiga turnebilar och inte hade råd med radio. För då fanns Jesus Lizzard. Sen kom Nirvana och sen gick allt åt helvete.

Men om en ser bortom det. Snälltolkar som det heter nuförtiden. Då är det här en helt otrolig dokumentär. Helt otroliga livebilder på Fugazi, på Big Black, på Helmet och intervjuer med alla möjliga och omöjliga storheter, som Texas is the reason och alla andra av mina gamla favoritband från den era som var rockens absoluta höjdpunkt som konstform.

Nya streamingtjänsten Staccs, med konserter och musikdokumentären, kan den va nå?

Tja. Ambitioner finns. Den nutidsorienterade musiklyssnaren hittar både Hurula, Kite och David Ritschard. Sabaton toppar sajten idag - logiskt, cashen ska ju in.

Personligen är jag mest inne på undervegetationen av musikdokumentärer. Modellen några fransmän som laddat DV-kamerorna med drömmar och intentioner och aldrig räknat med mer publik än en halvfull filmfestivalsalong. Men som har haft tillträde till rum där verklig magi uppstått. Just precis som ”Welcome to Portishead”. Inget är crisp med bilden. Det är inte vidare hantverksskickliga genomfört. Men dom är hemma hos Beth Ortons morsa. Beth går omkring och röker inomhus - fattas bara annat - och drar syrliga gags. Musik - det är något som det skrivs om i engelska magasin, och som återberättas i svenska diton halvår senare. Musik - det pratar du med vänner om, i slutna sällskap. Och har du inga såna vänner får du så lov att prata med dig själv, i ditt flickrum, med din plastiga CD-spelare. Inget crisp med den ljussättningen. Du har kanske 10 CD och lite lite tapes med inspelningar från radio. MTV finns, men i realiteten är Växjö-tv ditt fönster ut. Och nu, utan Dolby Atmos och 4K, precis som i andra eror, sitter folk i regnet på andra sida av något hav och skapar musikhistoria. Och du är med. I ditt pojkrum, med dina låtsaskompisar, drömmer du om världen och vet precis hur den låter. Som Portishead. Hur bandet ser ut och hur offensivt oglammigt 90-talets Wales är, får du vänta 25 år på att få reda på. Men Beth Ortons röst är lika närvarade, då som nu.

1. Igår lyssnade jag på ett gammalt Snedtänkt om Silence Records i Koppom. bob hunds skivbolag. Bolaget som 1972 låg bakom det spektakulära släppet av Philemon Arthur & the Dung. Som antagligen är från nordvästra Skåne. Som har lyckats hållas hemliga under alla dessa år. Vilka är dom? Vem är farmor som hörs i inspelningen? Är dom bröder? Är det Björn Afzelius? Damen från Koppom nynnar på norska Kaizers Orchestras hyllningslåt. Som sedan vi får höra några takter av. Det låter rätt bra.

2. Kommer att tänka på den här norska hyllningslåten på väg till tåget. Den är rätt bra. Bra refräng. Och kul att de har hört Philemon Arthur.

3. Väl hemma nås jag av nyheten som skakat om hela musikvärlden i dess grundvalar. Seismologiska mätarbreakdowns har observerats. Ett par bröder från nordvästra Skåne har spelat en Philemon Arthur & the Dung-låt i Kristianstad. Rätt fraseringar osv. Är det dom? Är hemligheten avslöjad nu? Omskakad. Det var inte Björn Afzelius. Puh.

Far behöver handla vinyl. Dotter vill också. Hon tycker vi ska köpa Dio. Orimligt lyckad uppfostran.