The Crown är ingen guilty pleasure för mig. Det är en passion. Bryr jag mig mer om det brittiska kungahuset nu? Nja, men vad spelar det för roll. The Crown är ett hantverksmässigt fulländat drama, inte minst i dess förmåga att knäppa på varje känslonerv i ens kropp. Att titta på The Crown är att låta sig hänföras över den brittiska monarkin. Det är en stor bedrift. Avsnitt 8, sista säsongen: Ritz – här peakade serien för mig. Spoilers: Princess Margret tänker tillbaka på när hon och Queen Elisabeth var unga. När kriget var slut smet de ut på stan och drog på The Ritz. Soon to be Queen Elisabeth hamnade i källaren och där var det jitterbugg. Det var jitterroligt där nere. Parallellt med den storyn får gamla Princess Margret en massa strokes. Och så knyts allt ihop. Sen dör Princess Margret fast inte i bild. Och det är jättesorgligt och jättefint allting. Du vet ju. En var ung. En hamnade på en oväntad och märklig fest. Och det var skoj där. Och framåt gryningen går en hemåt med sin kompis. Det är varmt ute. Festen är slut och det är lite vemodigt. Men vad hände egentligen, hur hamnade det där tuggummit i min mun, fniss. Och just den där stunden är något av det mest livsbejakande en människa kan uppleva. En behöver inte leva sitt liv på det sättet, gud vad jobbigt det skulle vara. Men en måste ha gjort det. Annars har man inte testat på vad det är att vara människa. Ett liv utan helt fest är ett ofullständigt liv som var helt förgäves. Till och med Queen Elisabeth fick vara med om det. Jag är glad för det. Nu tycker jag lite mer om henne.
1 Comment
Liked by kalle
Åh, gillade verkligen första säsongerna, men blev så deppigt efter ett tag att jag inte fortsatte. Men nu blir jag pepp på att ta upp det på nytt igen, tack!
Add comment...