Inleder Göteborgs filmfestival i soffan med John Aivides zombiesepos I norsk filmatisering.
Bok - film osv. Det var superlänge sedan jag läste boken, kommer ihåg att jag satt i ett jämtländskt timmerhus, ute ven snöstormen, det var natt och i hela Strömsunds kommun var det tjyvtjockt med zombies. Det var bubbligt, pirrigt, ljuvligt läskigt. Vad som dock stannade kvar hos mig från läsningen var hur Ajvide satte de odöda i en realistisk kontext. Hur skulle vårt samhälle reagera om en massa döingar skulle springa omkring och bete sig? Vi skulle starta myndigheter förstås! Samtidssatir, typ.
Men vad får vi i filmatiseringen? Inga myndigheter, ingen absurdism. Det är en långsam och melankolisk skildring av sorg och saknad, i ett jämngrått Norge. Vi följer tre familjer som alla får tillbaka sin älskade från dödens rike. Skildringen av kärleksparet, de åldrade kvinnorna, var fint. Men i övrigt bjuds vi på ett, kanske två, läskiga scener, ingen action i bild, låg budget, simpel regi.
Betyg: Ett solklart nja.
