Två dagar kvar på Play. SVT har i något år då och då visat Hasse Ekmans filmer. Den här och Flicka och hyacinter är nog mina favoriter. Ekman har helt klart hamnat i skymundan bakom Bergman. Hans filmer är kanske inte i samma viktklass men de har något speciellt. Det är fascinerande att han alls lyckas göra något övertygande av en berättelse som den här. Det borde kännas krystat. Kanske måste man vara i rätt stämning för den. Och kanske tilltalar den inte alla. Men den här fick mig på gott humör.

Det här är en film som jag skulle säga engagerar engagerar alla åldrar. För mig som vuxen har jag svårt att uttrycka vad det är som fängslar så. Det är en mycket enkel berättelse, liksom de fem av Kiarostamis filmer jag såg efter den, ändå lämnar de ett sådant avtryck i mig. Väldigt annorlunda från den mesta film, ändå väldigt tillgänglig.

Är du nyfiken på filmens historia och vad som är unikt för mediet: bildens inramning, klipp från en vinkel till en annan, växling mellan nära och distans, skiftningar i ljus, nyanser och kontraster (och färg när det inte är svartvitt) – så är det här ett tips för dig. Minimalistiskt men påtagligt effektivt. Enda jag har sett av Dreyer och det för bara ett par veckor sedan, men vill se mer.

Ken Kocienda var programmerare på Apple och ansvarig för bland annat tangentbordet på iPhone och webbläsaren Safari. Trots att vi är i kontakt med mjukvara en så stor del av våra liv så finns det få berättelser som den här, om hur det går till när appar och underliggande system skapas. Engagerande och intressant.

Första avsnittet av tre om den lilla italienska kaffekokaren. I det andra testar Hoffmann alla tänkbara aspekter för att i det sista lista några saker du alltid bör göra för att få gott kaffe ur den, samt några du kan ta till för att tweaka beroende på rostning och smak. Har fått mig att plocka fram min igen efter att ha hållit mig till min Aeropress i många år. Kaffe!

Himmel och helvete på svenska, vilket vad jag förstår bättre motsvarar den japanska titeln än den amerikanska. Min favorit av Kurosawa hittills, men då har jag inte vågat mig på samuraifilmerna än (även om jag såg Ran på 90-talet). Enormt engagerande, väldigt tilltalande foto, komposition, kamerakoreografi.