För nån över 25 var det lätt att missa Young Lean. Eller att avfärda honom. En artist som heter Lean som i opiathostmedicin-och-läsk-grogg är redan i utgångsläget gäspigt JVVF (jag vill vara farlig). Är för gammal för sånt. Eller, är han inte en yttepyttesmula cool ändå? Min inre punktonåring påstår det.
Men det satt långt inne att kolla på dokumentären ”In my head” om Young Lean har legat ute ett bra tag på SVT Play. Men nu är det gjort.
Första halvan är en knarkreferensbingobonanza utan motstycke och ca alla argument i världen mot att skicka sin 16-årige innerstadsson på rockturné i staterna - det är nämligen, hör och häpna, en jättedålig idé. En jättejättedålig idé. ”We have to score som chrystal, man!”
Andra halvan då? Faktiskt en riktigt fin skildring om vänskap och ett liv med bipolär sjukdom. Och om ett riktigt intressant konstnärskap.
Nu, när vädret tillåter och jag åker elspark. Då lyssnar jag på Young Lean. Att åka Voi med Young Lean i lurarna är ett anti aging-serum för själen.
