To see

GrayMunthe

Ja, den här får VERKLIGEN inte missas. Se, se om, se igen! Via @ericperic: Summer of Soul är en dokumentär om Harlem Cultural Festival som ägde rum under tre dagar 1969 som en hyllning till svart musik och kultur. Allt filmades men inget sändes och banden glömdes bort. Tills nu, när Questlove från The Roots har klippt samman en räcka framföranden och satt dem i sitt sammanhang med hjälp av nygjorda intervjuer och arkivmaterial. Alla med någonstans intresse för soul, blues, gospel, jazz, r’n’b … ja, varför typ all populärmusik från ’69 och framåt har låtit som den gjort, varför dagens Amerika ser ut som det gör, bör se den. Det är en order. Summer of soul är så orimligt bra. Det har tagit veckor av försök att ta mig igenom den. Jag kollar, bölar, dansar, spolar tillbaka, tittar på något nummer jag redan sett och repeterar alltsammas, om och om igen. Till exempel Stevie Wonders trumsolo i filmens inledning. Har sett det säkert 10 gånger nu. Är BB King världens coolaste? Tydligen. Och så vidare. När Mahalia Jackson tar med Mavis Staples i den då nyligen bortgångna Martin Luther Kings favorithymn ”Oh, Precious Lord” så brister det. Det är överväldigande smärtsamt och storslaget. Och sen sjunger David Ruffin ”My girl”. Och så där håller det på. Snart kommer Nina Simone. Det är därför jag skriver det här nu, innan jag ens har sett klart filmen. Kommer helt att ha tappat målföret tills dess. Så, nu kan ni lika gärna lägga ner Ice Cream Club. Från och med nu kommer allt som det tipsas om vara lite gråare och tristare.

emilk

Jag hamnade framför den här sent igår. Tänkte att jag bara skulle kolla vad det var för något men jag kunde inte slita mig. Nu är den totalt 6 timmar så jag såg absolut inte hela, utan lyckades komma i säng till slut. Det var fascinerande att se dom repa, prata, umgås, skriva låtar, se Yoko Ono stryka omkring, häng helt enkelt. Bildmaterialet är restaurerat så det känns modernt vilket också skapar mer närvaro och känsla. Kommer jag se vidare? Ja. Kommer jag se allt? Troligtvis.