Docs

GrayMunthe

Missa inte att Netflix gjort den här tillgänglig för alla på YouTube! I går vände ju sig Ukrainas expresident "en aning faderligt" med "goda råd" till Zelenskyj och det är verkligen något i hästväg spektakulärt, tycker man extra mycket just efter att ha sett om Winter on Fire: Ukraine's Fight for Freedom (2015).

sofie

Nu finns den här fina dokumentären om Anthony Bourdain på Amazon. Porträtt av det här slaget riskerar alltid bli pinsamt onyanserade och platta men den här är motsatsen. Som On the Road med en kock i huvudrollen; ett ömsint och fint tecknat porträtt av en människa på väg. Sen kan man med fördel läsa/läsa om Kitchen Confidential.

GrayMunthe

Ja, den här får VERKLIGEN inte missas. Se, se om, se igen! Via @ericperic: Summer of Soul är en dokumentär om Harlem Cultural Festival som ägde rum under tre dagar 1969 som en hyllning till svart musik och kultur. Allt filmades men inget sändes och banden glömdes bort. Tills nu, när Questlove från The Roots har klippt samman en räcka framföranden och satt dem i sitt sammanhang med hjälp av nygjorda intervjuer och arkivmaterial. Alla med någonstans intresse för soul, blues, gospel, jazz, r’n’b … ja, varför typ all populärmusik från ’69 och framåt har låtit som den gjort, varför dagens Amerika ser ut som det gör, bör se den. Det är en order. Summer of soul är så orimligt bra. Det har tagit veckor av försök att ta mig igenom den. Jag kollar, bölar, dansar, spolar tillbaka, tittar på något nummer jag redan sett och repeterar alltsammas, om och om igen. Till exempel Stevie Wonders trumsolo i filmens inledning. Har sett det säkert 10 gånger nu. Är BB King världens coolaste? Tydligen. Och så vidare. När Mahalia Jackson tar med Mavis Staples i den då nyligen bortgångna Martin Luther Kings favorithymn ”Oh, Precious Lord” så brister det. Det är överväldigande smärtsamt och storslaget. Och sen sjunger David Ruffin ”My girl”. Och så där håller det på. Snart kommer Nina Simone. Det är därför jag skriver det här nu, innan jag ens har sett klart filmen. Kommer helt att ha tappat målföret tills dess. Så, nu kan ni lika gärna lägga ner Ice Cream Club. Från och med nu kommer allt som det tipsas om vara lite gråare och tristare.

GrayMunthe

Nu ligger dokumentärklassikern "Jag bor på Hägerstensvägen" från 1970 på SVT Play. Otroligt att se hur det såg ut i ett rivningshotat Aspudden då!

sebwise

Ett tips även för dem som inte är lika insnöad på surf och surfhistoria som jag (även min far gillade den). Surfens historia dokumenterad under +40 år och en fantastisk tidsresa runtom jordklotet. Bra vibbar och leenden och färre tuffa killar med för mycket testo.

emilk

Jag satt ganska ofta framför Tipsextra och Tipslördag och åt bananchips och tittade på Beckham, Parlour, Viera, Scholes, Shearer och gänget. Så det här blev en nostalgifest för mig. Även utan nostalgi finns visst värde i historien om hur pengarna tog över fotbollen, men det hamnar i bakgrunden.

sjappskalle

Alla kanske redan hört! Men riktigt bra och en helt orimlig historia

sjappskalle

Lysande och otrolig nostalgi!

ericperic

Summer of Soul är en dokumentär om Harlem Cultural Festival som ägde rum under tre dagar 1969 som en hyllning till svart musik och kultur. Allt filmades men inget sändes och banden glömdes bort. Tills nu, när Questlove från The Roots har klippt samman en räcka framföranden och satt dem i sitt sammanhang med hjälp av nygjorda intervjuer och arkivmaterial. Alla med någonstans intresse för soul, blues, gospel, jazz, r’n’b … ja, varför typ all populärmusik från ’69 och framåt har låtit som den gjort, varför dagens Amerika ser ut som det gör, bör se den. Det är en order. Summer of soul är så orimligt bra. Det har tagit veckor av försök att ta mig igenom den. Jag kollar, bölar, dansar, spolar tillbaka, tittar på något nummer jag redan sett och repeterar alltsammas, om och om igen. Till exempel Stevie Wonders trumsolo i filmens inledning. Har sett det säkert 10 gånger nu. Är BB King världens coolaste? Tydligen. Och så vidare. När Mahalia Jackson tar med Mavis Staples i den då nyligen bortgångna Martin Luther Kings favorithymn ”Oh, Precious Lord” så brister det. Det är överväldigande smärtsamt och storslaget. Och sen sjunger David Ruffin ”My girl”. Och så där håller det på. Snart kommer Nina Simone. Det är därför jag skriver det här nu, innan jag ens har sett klart filmen. Kommer helt att ha tappat målföret tills dess. Så, nu kan ni lika gärna lägga ner Ice Cream Club. Från och med nu kommer allt som det tipsas om vara lite gråare och tristare.