Att se

mletzter

Den serie-premiär jag ser fram emot mest i år. 3ie juni!

sara

Mörkt och snyggt.

oscar

Efter tittartipset om The North Water (sett hela nu) känner jag mig manad att dela denna serie separat igen. S1, 10 avsnitt, har samma iskalla, vackra och thriller-retande känsla. Det är vackra miljöer, engelska upptäckare i flottans tjänst anno 1850-talet, och självklart några karaktärer med tvivelaktig eller mystiska omständigheter. Kanske lite vilt och sånt också. Men det som likt The North Water står ut, är just känslan av att vara utlämnad till riktigt ogästvänliga miljöer där kyla, snö, is, vind och det kalla, djupa havet är allt som finns att tillgå. Hög överlevnadskänsla infinner sig. 👌

erikv

John le läsk-och-fläsk-Carré, hade varit mitt nom de plume om jag hade skrivit manus till skräckfilm. Nu ska detta inte handla om mig utan om vanliga JlC.Inte den allra allra bästa filmatiseringen av hans böcker, men ändå en solid spionfilm.

leoholte

En brittisk polisserie om ett dödsfall på en atombombsubåt. What’s not to like?

plindberg

Himmel och helvete på svenska, vilket vad jag förstår bättre motsvarar den japanska titeln än den amerikanska. Min favorit av Kurosawa hittills, men då har jag inte vågat mig på samuraifilmerna än (även om jag såg Ran på 90-talet). Enormt engagerande, väldigt tilltalande foto, komposition, kamerakoreografi.

GrayMunthe

Ja, den här får VERKLIGEN inte missas. Se, se om, se igen! Via @ericperic: Summer of Soul är en dokumentär om Harlem Cultural Festival som ägde rum under tre dagar 1969 som en hyllning till svart musik och kultur. Allt filmades men inget sändes och banden glömdes bort. Tills nu, när Questlove från The Roots har klippt samman en räcka framföranden och satt dem i sitt sammanhang med hjälp av nygjorda intervjuer och arkivmaterial. Alla med någonstans intresse för soul, blues, gospel, jazz, r’n’b … ja, varför typ all populärmusik från ’69 och framåt har låtit som den gjort, varför dagens Amerika ser ut som det gör, bör se den. Det är en order. Summer of soul är så orimligt bra. Det har tagit veckor av försök att ta mig igenom den. Jag kollar, bölar, dansar, spolar tillbaka, tittar på något nummer jag redan sett och repeterar alltsammas, om och om igen. Till exempel Stevie Wonders trumsolo i filmens inledning. Har sett det säkert 10 gånger nu. Är BB King världens coolaste? Tydligen. Och så vidare. När Mahalia Jackson tar med Mavis Staples i den då nyligen bortgångna Martin Luther Kings favorithymn ”Oh, Precious Lord” så brister det. Det är överväldigande smärtsamt och storslaget. Och sen sjunger David Ruffin ”My girl”. Och så där håller det på. Snart kommer Nina Simone. Det är därför jag skriver det här nu, innan jag ens har sett klart filmen. Kommer helt att ha tappat målföret tills dess. Så, nu kan ni lika gärna lägga ner Ice Cream Club. Från och med nu kommer allt som det tipsas om vara lite gråare och tristare.

GrayMunthe

Helt enig! Gav den ++++ i Aftonbladet. Via @myslas: Jag vet att pandemifilmen (skriven på tre veckor och filmad under två) Orca av Josephine Bornebusch fått lite blandade reaktioner men jag tyckte väldigt mycket om den när jag såg den i våras. Både känslosamt och med en hel del humor. Finns att se på SVT Play nu.

zackarias

Om ni nu fixat HBO med halva pris kompis (det är nått lurt med det där, bara inte kunnat lista ut vad) Den här var fan hilarious. Som en over-the-top GOTD pewpew

mletzter

Snart 20 år efter att det senaste kapitlet hade premiär… kan detta bli i närheten av lika bra som första filmen? Eller blir det lite tröttare som sista kapitlet? Och kan de ta filmskapandet till en ny nivå igen med grepp vi ännu ej sett på film?